Användarbetyg: 1 / 5

Markera som aktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktivMarkera som inaktiv
 

1965 fick Vostok i uppdrag av försvarsdepartementet att ta fram ett dykarur som var likvärdigt med den tidens giganter som Fifty-Fathoms, Omega Seamaster och Rolex Submariner.
Resultatet blev en genial uppfinning. Inte bara var (och fortfarande är) Vostok Amphibian helt likvärdig sina konkurrenter, den tillverkades på ett sätt att den kunde sälja till ett löjligt lågt pris.

Schweiz var dykarurens Mecca. Där fanns alla patent och där tillverkades alla precisionsinstrument.
Uppgifterna går lite isär om varför ryssarna valde att ta fram ett eget dykarur. Vissa säger att ryska staten inte ville betala för patenten, andra att de helt enkelt inte hade råd. Andra igen säger att chefsingenjörerna som fick uppdraget, Mikhail Fedorovich Novikov och Vera Fedorovna Belova, studerade befintliga dykarur ner i sina minsta beståndsdelar och tänkte ”Vi kan bättre!”.

Oavsett om de hade ett val eller ej, så så visade det sig att de kunde bättre. Mycket bättre!

Premiären för Amphibian kom 1967 och den blev standard hos ryska marinen och är så än idag. Klockornas omåttliga popularitet har lett till det har blivit ett begrepp, ett s.k. varumärkesord. Typ som vi idag kallar cellplast för frigolit (Frigolit var ursprungligen ett varumärke och företaget var bara ett i mängden som tillverkade cellplast).
Vi säger dykarur, på engelska säger man Divers och i Ryssland är det Amphibian. Oavsett om man står och kikar på en Omega Seamaster.


Trycket vid 200 meters djup är 20 kg per kvadratcentimeter. Normalt byggs dykarur så robusta att de är som huggna ur granit. Ingen del får ha minsta tendens till rörelse, för då imploderar klockan.

Att med konventionella metoder bygga kvalitet och tillförlitlighet på en nivå att en försvarsmakt vill använda klockan som standardutrustning för marinen, är en kostsam historia. I både produktion och material. Vilket i slutändan resulterar i en dyr klocka.

Konventionella dykarur använder alltså råstyrka för att bekämpa elementen.
Mikhail Novikov och Vera Belova vände på steken och tänkte ”Varför inte låta elementen göra jobbet?”.

Istället för att sikta på noll flexibilitet så skulle just flexibilitet vara själva poängen. Ju högre tryck klockan utsätts för, desto mer trycks den ihop och desto tätare blir den. För att klara detta kom Novikov och Belova fram till en genial konstruktion som gör att en Vostok Amphibian skiljer sig från andra dykarur på tre avgörande punkter.

1. Glaset

Normalt används väldigt hårda glas typ safirglas. De tåler enorma tryck utan att ge sig det minsta. Men nu var ju tanken att glaset ska svikta under tryck, vara elastiskt. Valet föll på ett kupolformat glas i akryl.
Ett platt glas trycks ihop i mitten, medan när ett kupolformat glas trycks ihop så pressas kanterna utåt. De akrylglas som fanns på marknaden var för tunna. För att inte riskera att glaset trycktes ihop till den grad att de rörde vid, och därmed hindrade, visarna så tog Vostok fram ett eget glas som är 50% tjockare än normalt.
Glaset fungerar därmed på det viset att ju högre tryck det utsätts för, desto mer sluter det tätt kring kanterna.

Det finns för och nackdelar med både safir- och akrylglas. Den främsta (och egentligen enda) nackdelen med akrylglas är att det oundvikligen blir repor. På plussidan ligger att det är ett enkelt gör-det-själv-jobb att polera/slipa bort. Safirglas är otroligt tåliga och väldigt svåra att repa. Dock, får man en repa är det nästan omöjligt för en lekman att få bort den.
Akrylglas är förhållandevis mjuka och klarar därmed stötar bra utan det spricker. Och om det spricker, så blir det bara just en spricka. Safirglas klarar inte stötar lika bra som akryl och om det spricker så blir det mer eller mindre en liten explosion som gör klockan obrukbar tills ett nytt glas är insatt. Splittringen av glaset beror på att det på dykarur är monterat så att det ständigt ligger under en enorm anspänning.
Att byta/ersätta ett safirglas på ett high end dykarur kostar tusenlappar då glasen är dyra och det krävs auktoriserad urmakare. Ett nytt glas till Amphibian kostar runt en femtilapp och kan bytas av den händige med hjälp av lite verktyg från eBay...

2. Baksidan

Konventionella dykarur har ett bakstycke som ligger på en smal o-ring och skruvas fast i boetten. Och ska sitta som gjutet i betong för att bibehålla vattenskyddet.
Även här gick Mikhail Novikov och Vera Belova på tvärsen. En löst liggande bred och förhållandevis tjock packning, ett löst liggande bakstycke och en separat ring för att skruva ihop det hela. Delarna tillåts vara flexibla och vid högt tryck har bakstycket tryckts ihop och glidit ut mot kanterna på den breda packningen som i sin tur trycks ihop så att de tillsammans gör klockan tät.

Även vad gäller packning krävdes innovativt tänk. En o-ring återfår inte sin form när klockan öppnas och är i praktiken förbrukad och måste ersättas med en ny. För Amphibian hade det varit katastrof. Eftersom klockan är flexibel så hade en packning i samma material inneburit att den vid 200 meters djup var maximalt sammanpressad, och sedan hade den inte slutit tätt när man återgick till ytan och trycket minskade.
Vostok utvecklade därför en helt egen formula för gummit. Vilket gör att packningen återfår sin form när trycket minskar. Man behöver därför inte nödvändigtvis köpa ny packning när man servar eller av andra anledningar öppnar klockan.

3. Kronan

Kronan är den delen (knoppen) som sitter på utsidan av klockan och som man använder för att vrida upp eller ställa tid. Normalt är kronan fastskruvad i en axel som i sin tur sitter fast i uppdragningsmekanismen. Vilket så klart inte är några problem på en statisk klocka. Men ska man tillverka en klocka som tillåts vara flexibel under massivt tryck, så kan man inte ha krona och axel i ett stycke. Risken finns att axeln trycks in och skadar urverket. Novikov och Belov löste detta genom att krona och axel helt enkelt inte har kontakt när kronan är inskruvad. Det är först när man skruvat ut kronan och sedan dragit ut den ett litet, litet snäpp till som krona och axel får kontakt.
Detta ger Vostok den unika egenheten att kronan verkar hänga löst och är ”wobblig” när man skruvat ut den. Till många nya Vostok-ägares stora fasa. Känner man inte till hur det funkar är det så klart lätt att tro att något är trasigt.

Tre delar, glaset, packningen och kronan var avgörande. Hade bara en av de tre förblivit ett olöst problem, hade det inte blivit någon Amphibian.


Amphibians boett är som de flesta andra dykare i rostfritt stål. Klockans bezel är oftast av förkromad mässing och roterar i båda riktningarna. Urverken har utvecklats med tiden så det finns lite olika varianter beroende på när klockan är byggd. Gemensamt är att de i all sin enkelhet håller väldigt hög kvalitet. Den rekommenderade serviceperioden är 10 år. Inte många klockor som matchar det. Urverken har alltid räknats som bland världens bästa och Vostok har fått många priser och utmärkelser för dem.
Utseendemässigt skiljer sig Amphibian ofta från den konventionella bilden av hur ett dykarur ska se ut.


För egen del var det just Vostoks unika lösning som gjorde att jag föll för märket. Jag är grymt imponerad inte bara av att ingenjörerna Mikhail Novikov och Vera Belova kunde tänka i nya banor, de gick ju de facto i land med det till synes omöjliga projektet.
Ett konventionellt dykarur bygger ju ”bara” på att med rå kraft få klockan så tät som möjligt för så stort djup som möjligt till vilket pris som helst.
Vad herr och dam Novikov och Belova gjorde var inte bara en bedrift, det gjordes med enastående finess. Ett stycke historisk ingenjörskonst.
En sådan klocka ville jag ha!


Tillbaka till innehållsförteckningen


Fotnot: För att få kallas dykarur ska det klara minst 20ATM/200meter. Mindre än så och de får bara kalla sig vattentäta.

Bilder med tillstånd från Watches of the USSR
Dela artikeln!
Pin It

banner paypal